​Chefdirektör Erkki Liikanen
Finlands Bank
Ekonomiska Samfundets 120-årsfest
Helsingfors, den 27 oktober 2014

MAN KAN – OCH SKA – TA LÄRDOM AV HISTORIEN

Finlands Bank firade 200-årsjubileum för tre år sedan. Märkesåret var på många sätt en berikande upplevelse. Upplevelsen fördjupades ytterligare av Antti Kuusteräs och Juha Tarkkas historieverk om Finlands Bank genom tiderna.

Historieverket skildrar hur väl integrerad finansmarknaden i Östersjöregionen var i slutet av 1700-talet. Verket berättar hur upplysta och reforminriktade ryska centrala tjänstemän var vid 1800-talets början. Det skildrar också en hur betydelsefull drivkraft Finlands anslutning till den internationella guldmyntfoten i slutet av 1870-talet var för vårt lands ekonomiska utveckling.  Och det skildrar Finlands integration med det internationella valutasystemet efter andra världskriget och integrationen med Europeiska unionen på 1990-talet.

Ekonomiska Samfundet i Finland firar 120-årsjubileum idag. Dess hundratjugoåriga bana rymmer flera milstolpar i Finlands och Europas historia. Många brytningstider speglas i vårt liv i överraskande stor grad än i dag. Man kan – och man ska – ta lärdom av historien.

DEN LJUVLIGA EPOKEN

Tiden mellan 1870-talet och första världskriget har brukat kallas med det franska namnet la belle epoque. Ekonomiska Samfundet grundades mitt under denna ljuvliga epok.

Under dessa årtionden upplevde världen, Europa och Finland en väldigt stor förändring. Internationaliseringen och den tekniska utvecklingen var drivkrafter för förändringen i ekonomin. Avstånden krympte tack vare nya transport- och kommunikationsmedel, såsom järnvägar och ångfartyg, telefon och telegraf och den trådlösa signalen.

Världshandeln växte med stormsteg. Världshandeln och rörligheten främjades av den globala integrationen av finansmarknaderna. Till utvecklingen bidrog också den ökade stabilitet som den internationella guldmyntfoten förde med sig.  De flesta länderna i världen anslöt sig till guldmyntfoten senast på 1870-talet. Storfurstendömet Finland tog detta steg 1878. Ryssland gick med först ett par decennier senare.

Finlands anslutning till guldmyntfoten var av avgörande stor betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling. Därmed integrerades Finlands monetära system med västvärlden. Varför växte stenpalats i nyrenässansstil på kort tid upp som svampar ur jorden i Helsingfors i början av 1880-talet? Varför skedde detsamma i många andra europeiska länder? Svaret är guldmyntfoten, som gav privata inhemska aktörer tillträde till den internationella kreditmarknaden.

Den ljuvliga epoken präglades av oerhörd optimism. Världen öppnade upp möjligheter för dem som vågade ta chansen. De vetenskapliga framstegen, den högre bildningsnivån och det ökade ömsesidiga beroendet ingöt hopp om att världen kunde kontrolleras och konflikter regleras på förhandlingsväg.

Sedan Napoleonkrigen hade det rått fred på den europeiska kontinenten, om man undantar kriget mellan Preussen och Frankrike 1870–1871. De bildade klasserna hade börjat tänka att det ömsesidiga beroendet blivit så stort att det i praktiken uteslöt krig mellan stormakterna.  Krig hade visserligen förts i randområdena. Även Storfurstendömet Finland fick sitt eget elddop under Krimkriget.

En inflytelserik tänkare och företrädare för de bildade klasserna verkade i England i början av 1900-talet,Norman Angell, journalist och författare. Han blev känd för sin bok The Great Illusion (Den stora illusionen), som kom ut 1910. I boken argumenterade han för att alla är förlorare i ett krig mellan moderna industriländer. Orsaken var ländernas ömsesidiga beroende till följd av handelsavtal och krediter.

Enligt Angell var tankar, som att krig kunde öka nationalförmögenheten, förlegade. Tiden var mogen för rationell diplomati, där alla regeringar begriper att lösning av tvister genom förhandlingar är en bättre strategi än krig.

DET STORA KRIGET

Jag läser ett citat:

”Den första augusti, strax före klockan sju på kvällen, förklarade Tyskland krig mot Ryssland. På kvällen den andra augusti trängde de tyska trupperna in i furstendömet Luxemburg och Belgien efter att Bryssel hade ställts inför ultimatum att släppa in de tyska kolonnerna i landet enligt Schlieffens plan. Den tredje augusti klockan 18.15 förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Storbritannien meddelade att det skulle komma till Belgiens undsättning, om landets gränser kränktes. Och den fjärde augusti stod det klart att Tyskland hade trängt in i Belgien.” ¹ 

Första världskriget hade börjat. Citatet är hämtat ur Francois Cochet’s bok La Grande Guerre. I bakgrunden låg ett komplicerat nätverk av allianser och säkerhetsgarantier som efter upptrappningen av konflikten mellan Österrike och Serbien fungerade på ett sätt som ingen längre hade kontroll över. Den ljuvliga epoken hade nått sitt slut. Ekonomiska Samfundet fyllde 20 år.

När kriget bröt ut vid månadsskiftet juli–augusti 1914 var mottagandet entusiastiskt. Den bildade klassen stämde in i den allmänna euforin. Sociologen Max Weber skrev genast att kriget ”i all sin fasansfullhet var en stor och underbar sak värd att uppleva”. Författaren Thomas Mann betecknade kriget som något ”rengörande och befriande, en oerhört hoppingivande händelse”.

Entusiasmen började snabbt falna. Kriget blev inte kort, som tänkt, utan det drog ut på tiden, antalet stupade ökade och de ekonomiska problemen ställdes på sin spets.

Krig kan i regel inte i det långa loppet finansieras enbart med skattemedel, utan staten måste ty sig till lån. Oftast upptas lånet i landets egen centralbank. Återbetalningen av lånet drabbar sedan spararna och innehavarna av monetära tillgångar, som får se det reala värdet av sina tillgångar minska till följd av inflation.

Det skadar inte att ha vänner att låna av. USA höll sig till en början utanför kriget, men de amerikanska bankerna, framför allt J.P. Morgan, beviljade frikostiga lån till England och Frankrike.
När USA i april 1917 gick med i kriget, var orsaken inte bara tyskarnas u-båtsblockad utan också behovet att säkerställa de egna bankernas fordringar. De allierade måste vinna kriget. Annars skulle de amerikanska bankerna ha börjat vackla.

DET STORA KRIGETS BITTRA ARV

Finländarnas kunskaper om första världskriget är obetydliga. Till och med trettioåriga kriget är mera känt hos oss. Detta är beklagligt, eftersom det är svårt att förstå dagens Europa utan att känna till krigets bakgrund och följder.

Max Jakobson besökte ofta Bryssel i början av 1990-talet och han framhöll att den europeiska integrationens kärna är främmande för finländarna, eftersom Finland inte deltog i första världskriget.

Om första världskriget heter det att det var ett krig som bröt ut av misstag och som ingen önskade. Ingen hade heller önskat sig eller kunnat förutse krigets utgång.

Gränserna för Europa och Mellanöstern ritades upp på nytt. Österrike-Ungerns, Rysslands och Tysklandsimperier föll samman, liksom också det osmanska imperiet. Storbritanniens hegemoni började knaka i fogarna samtidigt som USA:s betydelse ökade. Ryssland drevs i bolsjevikernas famn. Till följd av kriget blev många små nationer självständiga, bland dem Finland.

En stor del av de gränser som uppstod efter kriget skapades på konstgjord väg. De har så gott som alla vid någon tidpunkt varit föremål för spänningar, som ibland varit allvarliga. Spänningar kvarstår alltjämt. Till exempel de gränser som Storbritannien och Frankrike ritade upp på ruinerna av det osmanska riket i Mellanöstern har under de sista månaderna varit skådeplats för kriser och våldshandlingar. En av samtidens stora frågor är om alla stater kommer att överleva.

Gränsen mellan Danmark och Tyskland är den enda av de gränser som kom till efter första världskriget som aldrig varit utsatt för några spänningar.  I den folkomröstning som hölls efter kriget beslutade invånarna i norra Schleswig att ansluta sig till Danmark, medan invånarna i mellersta Schleswig ville förbli en del av Tyskland.

Villkoren för Versaillesfreden väckte bitterhet hos förlorarna, framför allt hos Tyskland. Särskilt skarp kritik mot villkoren i fredsfördraget framförde John Maynard Keynes. Han förutspådde 1919 att den medvetna utarmningen av Centraleuropa skulle ”förstöra hela vår generations bildning och förkovran”. Tjugo år senare sågs tecken på att Keynes profetia skulle gå i uppfyllelse.

Den andra förlorarstaten, det bankrutta Österrike, behandlades annorlunda.² Vid Nationernas förbund, som hade bildats i samband med fredsfördraget i Versailles, upprättades 1920 en separat ekonomisk och finansiell kommission som fick till uppgift att få Österrikes ekonomi på fötter. USA ställde upp med lånefinansiering mot statliga garantier. I paketet ingick en hård sanering. Bland annat miste femtio tusen tjänstemän sina jobb och pensionerna för det forna imperiets tjänstemän sänktes.

I ekonomiska termer visade sig fallet Österrike vara en framgång. Det fick tjäna som exempel när Internationella valutafonden började ta fram handlingsmodeller för att hjälpa problemdrabbade länder.  Baksidan med det hela var att Österrikes politiska utveckling mot demokrati led av den begränsade självbestämmanderätten.

DE GALNA ÅREN

1920-talet präglades av modernismen och folkets vilja att glömma kriget. Elektriciteten, radion, bilarna, filmen och jazzmusiken gjorde intåg i vardagen. Eftervärlden gav denna tidsepok namnet les années folles, de galna åren. I Amerika användes benämningen roaring twenties, det glada eller stormiga tjugotalet.

I Finland tog högkonjunkturen fart 1924. Det året fyllde Ekonomiska Samfundet 30 år. Vid det laget var det klart att Finland skulle återgå till guldmyntfoten till en ny guldparitet som någotsånär motsvarade den rådande kursnivån.³ Dittills hade man väntat sig att återgången till guldmyntfoten skulle ske till den paritet som hade gällt före kriget. Det skulle ha inneburit kännbar deflation, framför allt sänkta fastighetspriser. Under dessa förhållanden tordes ingen påbörja några byggprojekt. Eliel Saarinen, som hade ritat Helsingfors järnvägsstation och finska sedlar (1909 och 1922 års typer), flyttade till USA av brist på arbete.

När förväntningarna on en återgång till guldmyntfoten till den gamla pariteten försvann, brast alla fördämningarna och hela Främre Tölö fylldes av byggen. År 1929 var ekonomin tydligt överhettad. Finland skulle sannolikt förr eller senare ha drabbats av en självförvållad lågkonjunktur. Den 29 oktober 1929, för nästan exakt 85 år sedan, rasade börskurserna i New York. Denna händelse satte i gång en dynamik som ledde in världen i den stora depressionen.

DEN STORA DEPRESSIONEN

Den stora depressionen var en traumatisk upplevelse. Orsakerna till den har debatterats vitt och brett under årtiondenas lopp. Nationalekonomin förändrades, och olika skolor har sina egna tolkningar av orsakerna till den stora depressionen.

Faktum kvarstår att den stora depressionen vittnade om att marknadsekonomin, banksystemet och den ekonomiska politiken hade slagit fel. Något hade gått snett på allvar.

En av de främsta forskarna om den stora depressionen har varit professorn i nationalekonomi vid Princetonuniversitetet, Ben Bernanke, som i början av 2000-talet blev först direktionsmedlem i och senare chef för centralbankssystemet i USA.

Bernanke höll i november 2002 ett anförande under rubriken Making Sure ”It” Doesn’t Happen Here. Ordet ”det” (”It”) i rubriken syftade på deflationen. Bernanke hade analyserat 1930-talets depression ingående och blivit övertygad om att en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter är att göra allt för att förhindra en upprepning av 1930-talets katastrof. Makroekonomisk politik handlar således inte enbart om konjunkturpolitik, utan också om riskhantering och krislösning.

I sitt anförande räknade Bernanke upp ett antal åtgärder som minskar sannolikheten av en deflatorisk cirkel. Om ett land trots allt drabbas av deflation ska det enligt Bernanke handla proaktivt och aggressivt. Till åtgärderna hör vid behov även massiva köp av värdepapper på marknaden. Köpen kan inriktas både på statspapper och på privata skuldebrev – antingen direkt eller indirekt genom att bankerna beviljas kredit mot säkerheter i form av särskilt godtagbara privata skuldebrev. Vid behov kan man gå längre än så och till exempel genomföra kraftiga skattesänkningar eller finansiera budgetunderskott med centralbanksskuld.

I januari i år träffade Finlands Banks bankfullmäktige Bernanke i Washington några dagar före utgången av hans mandatperiod. Vi frågade honom: Nu när det har gått 6 ½ år sedan finanskrisens utbrott, kan man säga att man tog vara på alla lärdomar av den stora depressionen? Hände det något sådant som det inte gick att förutse på grund av de historiska erfarenheterna?

Beträffande de politiska slutledningarna var svaret detsamma som 2002. Men en sak hade kommit som en överraskning för honom: de stora internationella finansinstitutens komplexitet och sårbarhet. Det har krävt och kräver mycket nytt arbete.

NYSTARTEN PÅ 40-TALET

Det andra världskriget innebar ett långt avbrott i handels- och kreditrelationerna. Utan ett välfungerande monetärt system, ömsesidiga kreditrelationer och multilateral handel hade världen inte kunnat återhämta sig från det kaos som kriget skapade.

Mitt under det pågående världskriget samlades representanterna för 44 allierade länder i juli 1944 iBretton Woods för att förhandla om principerna för det globala monetära systemet. I konferensen var också Sovjetunionen representerat.  Av de nordiska länderna deltog Island och Norge, och Danmark i egenskap av observatör.

Samtidigt som de allierade ländernas delegationer anlände till Bretton Woods, utkämpade Finland i Tali-Ihantala sina hårdaste strider under hela världskriget. USA hade brutit sina diplomatiska förbindelser med Finland.

Det nya internationella valutasystemet utformades med ledning av den amerikanska och den brittiska regeringens förslag. Förgrundsfigurerna under förhandlingarna var USA:s biträdande finansminister Harry Dexter White och den berömde brittiske ekonomen John Maynard Keynes.

Finlands relationer till segrarmakterna efter kriget reglerades av vapenstilleståndsavtalet, som undertecknades den 19 september 1944. Avtalet hade konsekvenser för Finlands kreditvärdighet, som överskuggades av tvivlet om att Finland skulle klara av att betala krigsskadeståndet till Sovjetunionen och Finlands inrikespolitiska läge över huvud taget. Under dessa osäkra förhållanden fyllde Ekonomiska Samfundet 50 år.

Finlands väg till medlemskap i Internationella valutafonden och Världsbanken var ingalunda spikrak. Ratificeringen av fredsavtalet fördröjdes 1947. Samma år strandade Finlands ansökan om FN-medlemskap på stormaktskonflikter.

Finland antogs slutligen som medlem i IMF och Världsbanken på organisationernas andra sammanträde i september 1947. Följande år började det kalla kriget. Det är osäkert om Finland då längre hade lyckats ta sig in i Bretton Woods-organisationerna.

Samtidigt hade återuppbyggnaden börjat på den europeiska kontinenten. USA hade 1948 satt in den omfattande Marshallplanen för att återställa de europeiska ländernas finanser. I biståndsplanen deltog de västeuropeiska länderna med undantag för Spanien, de nordiska länderna med undantag för Finland, samt Grekland och Turkiet. Finland kunde inte delta i programmet av utrikespolitiska skäl. Marshallhjälpen upphörde 1951.

”ALDRIG MER”

Andra världskriget kan betraktas som en fortsättning av första världskriget. Det var ännu mer förödande än det första.  Efter kriget konstaterade tidigare fiender: ”Aldrig mer”.

EU:s grundare och fader Robert Schuman fick känna av första världskriget högst personligen. Hans hemtrakter i Elsass-Lothringen hade före första världskriget varit en del av Tyskland. Under första världskriget tjänstgjorde Schuman som skrivare i tyska armén.

I maj 1950 släppte Robert Schuman, då Frankrikes utrikesminister, en bomb. På en utrikesministeriets veckovis återkommande presskonferens på Quai d’Orsay föreslog han, att Frankrike, Tyskland och andra intresserade europeiska stater skulle överlåta sin självbestämmanderätt beträffande kol och stål i händerna på en gemensam, övernationell organisation.

Förslaget fick väldigt stor uppmärksamhet på flera håll i Europa, men inte i Finland. Finlands ambassad i Paris rapporterade om saken för första gången i september, då förhandlingarna redan var mycket långt framskridna.

Robert Schuman och Jean Monnet hade tagit lärdom av erfarenheterna av första världskriget. De insåg att det ömsesidiga beroendet till följd av handels- och kreditrelationer inte räckte till för att förebygga krig. Det behövdes också gemensamma institutioner, vilket samtidigt innebar en begränsning av den nationella suveräniteten.

År 1958 utvidgades Europeiska kol- och stålgemenskapen till Europeiska ekonomiska gemenskapen. Utvecklingen av den inre marknaden tog stora kliv framåt på 1960-talet, då EG-länderna ömsesidigt slopade tullarna. Samtidigt infördes konvertibilitet av valutor för kommersiella transaktioner.

FINLANDS ÖVERGRIPANDE EU-POLITISKA LINJE

Finland hade 1947 ingått ett handelsavtal med Sovjetunionen som var i kraft till 1992. Handelsavtalet innehöll en bred mestgynnadnationsklausul, som gav Moskva ett verktyg för övervakning av Finlands integrationsbeslut.

Finlands mål var dock att utveckla handeln med både öst och väst, fastän bägge parterna i det kalla kriget satte upp begränsningar för länderna inom sin egen intressekrets att bedriva handel över järnridån.

Det största orosmomentet för Finland var att våra värsta konkurrenter, såsom Sverige, skulle få en oskälig konkurrensfördel. Då kom också svenskarna till Finlands stöd, eftersom järnridån kunde ha lagt sig över Bottenviken om Finland hade stängts av från den västra marknaden.

Finland lyckades sedan 1948 och fram till kalla krigets slut på ett eller annat sätt nå samma integrationsöverenskommelser som Sverige: GATT, EFTA, frihandelsavtal med EEC och slutligen ett medlemskap i EES.

Världen var stadd i förändring. Maktskiftena i de östeuropeiska länderna, återföreningen av Tyskland, de baltiska ländernas självständighet och slutligen Sovjetunionens sönderfall återspeglades både på Europas karta och i kontinentens politiska maktförhållanden.

Finlands hållning till Europa började ta form i augusti 1991 sedan statskuppen i Moskva hade misslyckats. Vissa politiska partier hade redan tidigare aktiverat sig för ett EG-medlemskap. Också president Mauno Koivisto tog offentligt upp frågan i slutet av september 1991.

Resten är historia. På agendan för toppmötet i Maastricht i december 1991 hade ordförandelandet gjort en anteckning om inledande av förhandlingar med Österrike och Sverige. Förslaget godkändes inte, men Finland hade uppfattat budskapet. Nu gällde det att agera om Finland önskade förhandla samtidigt med Österrike och Sverige.

Finland handlade snabbt och beslutsamt. Den 18 mars 1992 godkände riksdagen Finlands EG-medlemsansökan. Ännu samma dag överlämnades medlemsansökan undertecknad av presidenten och statsministern till Bryssel.

Medlemskapsförhandlingarna inleddes i februari 1993 och slutfördes inom drygt ett år. I oktober 1994 hölls en folkomröstning om EU-medlemskapet. Ekonomiska Samfundet fyllde 100 år.

Under de pågående förhandlingarna ombildades Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen – samma union som vi hör till och som Finland tillsammans med Sverige och Österrike anslöt sig till vid början av 1995.

Finlands övergripande EU-politiska linje under de 15 första åren av EU-medlemskapet lyfte fram påverkan vid gemensamma bord. För första gången under hela sin existens var Finland med om att fatta beslut som hade direkta eller indirekta konsekvenser för vår europeiska omvärld.

Vår långvarige ständige EU-representant Jan Store gav nyligen ut en bok som har väckt stort intresse. I sin slutrapport drar han sig till minnes hur The Economist 1999 definierade Finlands handlande i EU: ”Trots Finlands läge längst ute på randen av Europa har finländarna ända sedan början av medlemskapet 1995 behärskat EU:s spelregler på ett nästan otroligt sätt. Många ser på Finland som ett praktexempel på hur ett litet medlemsland ska handla i EU-institutionerna; inte predika som svenskarna, inte göra sig besvärliga som danskarna, inte vara överambitiösa som österrikarna, utan handla anspråkslöst och målmedvetet genom att hålla fast vid sina principer utan att förlora sinnet för proportioner.”

Den ekonomiska krisen ställde till med problem för Finlands Europapolitik. Krisen gav överlag upphov till fler skiljelinjer inom EU än tidigare. Skiljeländer uppstod mellan euroländerna och de länder som inte hade infört euro som valuta. Skiljelinjer uppstod också inom euroområdet mellan hjälpbehövande och hjälpgivande länder.

Ekonomiska kriser leder alltid till svåra situationer. När totalproduktionen minskar, arbetslösheten växer och det skapas underskott i de offentliga finanserna, måste regeringen fatta svåra beslut. Dessutom måste vi också ta ställning till euroområdets krispolitik och vår medverkan i den.

Under en lång tid dominerades diskussionen av den felaktiga föreställningen om att orsakerna till Finlands primära ekonomiska problem låg utanför vårt land, till exempel i Grekland eller den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Vi koncentrerade oss på att kritisera och undervisa andra.

Som alltid, gick högmod före fall. Problemen sågs inte i deras rätta ljus.

Den kraftiga tillbakagången inom elektroniksektorn och anpassningarna inom skogsindustrin drabbade Finland samtidigt med den internationella finanskrisen. I skuggan och oberoende av finanskrisen har ett allvarligt och långvarigt strukturellt problem uppstått i Finland. Lösningarna till den nationella krisen står att finna i Finland, lösningarna till finanskrisen i Europa.

På den europeiska nivån, tog ECB i går ett viktigt steg i byggandet av bankunionen, då den publicerade den samlade bedömningen av europeiska banker. Vi har varit en aktiv deltagare i processen.

I Finland är strukturella reformer mycket aktuella.  Pensionsreformen är kritisk och måste förverkligas.  Men vi behöver strukturella reformer också på produkt- och arbetsmarknaden.

Hur borde Finland då handla i Europa och i andra internationella sammanhang? Om fakta förändras, måste man tänka om. Det logiska är att lägga upp en positiv agenda, formulera och prioritera frågeställningarna och försöka driva dem tillsammans med andra länder. Det är kanhända lättare att sätta sig på tvären och motsätta sig alla förändringar, men så skapas inga lösningar. Också där klarar vi oss bäst om vi definierar våra egna mål och försöker få stöd för dem hos andra. Det lyckas endast om vi också är beredda att stödja andra när de kommer med befogade anspråk.

När den allmänna hållningen är konstruktiv, är det lättare att få förståelse av andra när man själv har exceptionella egna intressen att försvara eller rent av är besvärlig. Finland har frivilligt gått med i en stor gemenskap som vi delar samma värderingar, och bygger gemensamma institutioner, med.

Jag vill framföra mina bästa lyckönskningar till Ekonomiska Samfundet, som i dag firar sitt 120-årsjubileum.

Ekonomiska Samfundets 120-årsfest
Helsingfors, den 27 oktober 2014

Bästa jubileumsfestpublik, Ekonomiska samfundets medlemmar,  bästa festtalare,  välkomna till Ekonomiska samfundets 120-årsfest!

Idag för exakt 120 år sedan grundades ekonomiska samfundet på societetshuset, nuvarande stadshuset, i Helsingfors. Idag samlas vi på dagen societetshus, seurahuone, för att fira detta jubileum.

Inför det här jubileet har jag funderat på vad det är att endel sammanslutningar består medan de flesta blir kortvariga. Alldeles speciellt har jag funderat på varför just ekonomiska samfundet har förblivit en livskraftig förening. Det jag kommit fram till är att Ekonomiska samfundet har många egenskaper som de flesta föreningar och sammanslutningar inte har.

Vi har en trogen medlemskår som sluter upp, diskuterar och intresserar sig för samfundets program år efter år. Det kanske finaste med vår medlemskår är att den långsamt och organiskt byts ut mot nya generationer. Den genomsnittliga medlemmen tenderar att alltid vara en ca 60-70-årig herre!

Men varför har vi en så trogen medlemskår? Utan att förglömma den sociala biten vågar jag påstå att vi hittar förklaringen i samfundets stadgar som säger att samfundets syfte är att främja den ekonomiska debatten.

Ekonomin är minst lika intressant och utmanande idag som för 120 år sedan. Utaningarna tar inte slut i första taget. Men det är inte enbart ämnet , själva ekonomin, som är ständigt aktuellt utan också själva främjandet av debatten. Den ekonomiska debatten verkar heller aldrig vara så god som den borde. Ekonomiska samfundet erbjuder ett forum att lära sig nya saker och att få diskutera och dryfta aktuella frågor med ytterst kompententa personer.

Internet, sociala medier, twitter, blogger och facebook har ändrat forumen och möjligheterna för debatt men har inte fundamental ändrat debatten i sig eller behovet av debatt.

För att passa in sin sin tidsålder måste en över 100-åring alltid nu och då damma av sig en aning. Just nu håller samfundet än en gång på att genomgå en skinnömsning. Vi har under det senaste året arbetat ut en ny strategi för samfundet. Den här strategin är speciellt gällande främjandet av debatten rätt så ambitiös. Men vågar man inte så kan man inte heller vinna!

Vi har en ny tidsenlig hemsida, vår kommunikation går stegvis mot det digitala hållet utan att pruta på de mera traditionella kommunikationsformerna. Vi kommer att dyka på på sociala media inom det kommande året. Samtidigt så håller vi på att se över våra publikationer så att även dessa skulle främja den ekonomiska debatten mera.

Ekonomiska samfundets framtid ser med mina ögon sett väldigt ljus ut. Även om vi har en fantastisk medlemkår ser jag att det finns en massa människor i vårt samhälle som inte känner till samfundet och som skulle få nytta av ett aktivt medlemsskap och jag hoppas att vi om 10 år har en betydligt heterogenare medlemskår än idag.

Ekonomi och diskussion av ekonomi kommer aldrig att gå ur modet.

Jag skulle i egenskap av samfundets, vad jag tror är, 57:nde ordförande vilja utbringa en skål för 120-åringen! SKÅL!