September: Sysselsättningen

Heidi Schaumans presentation

Harry Salonahos presentation

Max Lindholms presentation

Regeringen får vitsordet 7 på betyget för ämnet sysselsättningen

På Ekonomiska Samfundets och Juridiska föreningen i Finlands gemensamma höstmöte debatterades arbetsmarknadsregleringen och sysselsättningen i Finland. Chefsekonom Heidi Schauman, ekonomie doktor Harry Salonaho och advokat Max Lindholm presenterade till en början ämnet ur egna synvinklar. Under Björn Sundells ledning fortsatte diskussionen i en panel där Schauman, Salonaho och Lindholm bl.a. betygsatte regeringens åtgärder inom sysselsättningen med vitsordet 7.

I sin makroekonomiska analys av arbetsmarknaden tog Schauman upp arbetslösheten med att konstatera att Finland har en strukturell hög arbetslöshet för tillfället. I jämförelse med de övriga nordiska länderna är sysselsättningen låg, endast 68,9 %, medan Norges och Danmarks sysselsättning ligger på 75 %. Priset på arbetskraften är högt och produktiviteten har inte ökat såsom krävts, bl.a. har servicesektorn stannat av vilket är ett stort problem. De grundas inte innovativa företag i den takt som skulle behövas för att åtgärda stagnationen. Målet bör vara att få upp sysselsättningen på ett hållbart sätt. Schaumans lösning på problemet är att dela upp problemen i små bitar och inte försöka lösa sysselsättningsproblemet på en och samma gång.

Harry Salonaho, som i sin doktorsavhandling behandlade arbetslagstiftningen, gav i sitt inledande anförande, ”Skyddsprincipen ett hinder för arbetsmarknadsmekanismernas modernisering” skarp kritik av fackföreningarna och ansåg att Finland är i ett stort behov av ett paradigmskifte i arbetsmarknadspolitiken.  Enligt Salonaho måste arbetsmarknadsparterna helt enkelt acceptera att arbetslagstiftningen och arbetsmarknadskutymerna är viktiga för landets konkurrenskraft samt att förändringar i lagstiftningen och förändrade kutymer förbättrar sysselsättningen och företagens konkurrenskraft. Salonaho tog i sin presentation också upp arbetstagarnas rätt vid olaglig strejk och ansåg att arbetstagarna inte behöver skyddas då de vidtar en olaglig strejk. För att få ett slut på dessa olagliga strejker borde pliktbeloppen kraftigt höjas. På 2000-talet har medianen för plikt dömd per part för brott mot arbetsfreden varit 2 750 euro (165 fall). Det maximala pliktbeloppet år 2014 var 29 500 euro. Då plikten infördes år 1946 var beloppet i dagens penningvärde ca 80 000 euro. Det maximala pliktbeloppet har dömts tre gånger (för samma fall, totalt 6 domar). I 8 % av fallen har den dömda plikten varit under 1000 euro. Salonaho skulle gärna se att Finland skulle utveckla arbetslagstiftningen och arbetsmarknadsmekanismerna till en stark konkurrensfaktor som i sin tur kunde fungera som förebild och modell för övriga länder. En närmare presentation av Harry Salonahos forskning kring arbetsmarknadsmekanismerna finns i Ekonomiska Samfundets Tidskrift 2016 som utkommer i slutet av oktober.

Max Lindholm gav en kort sammanfattning av den institutionaliserade arbetsrätten i Finland och presenterade bl.a. det finska avtalssystemet, allmänt bindande och normalbindande kollektivavtal, kollektivavtalens inverkan på de enskilda arbetsvillkoren och utvecklingstrender inom arbetsrätten. Lindholm noterar följande utvecklingstrender:

•       Ökat tryck till möjliggörande av mer flexibla lösningar som bättre beaktar de lokala förhållandena i respektive arbetsgivarföretag (lokalt avtalande)

•       Strukturella kriser då företagsverksamheten strävar efter att anpassa sig till den ökande internationella konkurrensen (val av kollektivavtal eller s.k. avtalsshopping, kraven på försämringar av anställningsvillkoren m.m.)

•       Ökande kritik mot maktkoncentrationen till arbetsmarknadsparterna och mot deras vetorätt i sociala frågor

•       Eventuellt ökad betydelse av riksdagens och regeringens roll vid regleringen av arbetslivet?

•       Den exponentiella ökningen av bestämmelser på EU-nivå som också påverkar den nationella arbetsrättsliga regleringen.

I panelen diskuterades regeringens ”program” för sysselsättning. Schauman ansåg att regeringen har goda avsikter men ett dåligt spelöga och dåliga arbetsrättsliga kunskaper. Lindholm ansåg att regeringen gjort för lite för sent och att sysselsättningsgraden inte stigit över 70 % är att beakta som mycket negativt. Det positiva med den här regeringen är att den tagit strid med fackföreningarna och är härmed beredd att ta stryk. Salonaho sade att regeringen har en god vilja att åtgärda sysselsättningen men att god vilja inte räcker långt och att parlamentarismen har åsidosatts. Enligt Salonaho borde ”saavuttu etu”, uppnådd förmån, förbjudas i lag.  

Regeringens svaghet ansågs vara att bakgrundsanalyser fattas och att forskningen inte utnyttjas på bästa möjliga sätt, vilket leder till att den bästa helhetsbilden saknas. Dessutom är lagberedares tidtabeller inte realistiska för att lagar ska förberedas på det sätt som skulle förutsättas för att uppnå ett gott lagstiftningsresultat.

Regeringens goda vilja ansågs dock vara ett plus men som nog lätt suddas ut. En budget på 55 miljarder och en upplåning på 10 % betyder en levnadsstil som går att jämföras med Greklands.

I mötet deltog 60 personer.