Förbättrar finanspolitiska råd finanspolitiken?

Oberoende finanspolitiska råd av olika karaktär har inrättats i syfte att förbättra det finanspolitiska beslutsunderlaget och insynen i regeringens finanspolitik. Sverige var bland de första länderna i Europa som redan år 2007 inrättade ett finanspolitiskt råd. Finlands beslut att inrätta ett motsvarande råd, Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken togs emot i slutet av januari 2014, endast två veckor före Ekonomiska Samfundets årsmöte, vilket gjorde Ekonomiska Samfundets årsmötesföredrag högaktuellt.

John Hassler, nuvarande ordförande för det Finanspolitiska rådet i Sverige, presenterade inledningsvid utgångspunkterna i det svenska finanspolitiska ramverket genom att bl.a. framhålla att budgetprocessen genomförs i en ”top down”-process (beredning i regeringen samt beslut i parlamentet). Därefter tog Hassler upp rådets uppgift, som i Sverige är ”att följa upp och bedöma måluppfyllelsen i finanspolitiken och i den ekonomiska politik som regeringen föreslår och riksdagen beslutar om och därmed bidra till en ökad öppenhet och tydlighet kring den ekonomiska politikens syften och effektivitet.” På frågan om oberoende råd gör någon nytta, svarade Hassler att det finns olika argument och behov i diverse länder, men generellt sett bör rådet se till att underskottsbias undviks, att prognoser och budgeter inte snedvrids, underlätta ansvarsutkrävande, cementera minnet från tidigare kriser och institutionalisera akademisk analys av den ekonomiska politiken i syfte att nå de politiskt uppsatta målen.

Enligt Hassler påvisar erfarenheterna från Sverige att det finanspolitiska rådet tas på stort allvar och har medverkat till att ”hyfsa” debatten. Regeringen måste förhålla sig till vad det finanspolitiska rådet säger, oppositionen plockar upp argument framförda av det finanspolitiska rådet och förstärker på så sätt kritiken. Hassler framhöll dock att försiktighet och fingertoppskänsla anbefalles och att kombinationen av att vara en ”vakthund” som skäller högt då det behövs och diskussionspartner är essentiellt viktig.

Ytterligare erfarenheter som Hassler tog fasta på var att det finanspolitiska regelverket ska understödja en ansvarsfull politik i realtid, den skall tillåta en expansiv och välmotiverad politik i lågkonjunktur (TTT) och understödja att diskretionära budgetförsvagande åtgärder blir permanenta. Hassler poängterade även det finanspolitiska rådets uppgift att lyfta upp målkonflikter och inkonsistenser mellan mål och medel till den politiska diskussionens yta. Viktig är dock att det finanspolitiska rådet inte bör påverka politiken i en riktning som politikerna inte långsiktigt vill. I det korta perspektivet kan ändå konflikter uppstå, och det svenska rådet har kallats Frankensteins monster, vilket visar på att finansminister Borg inte förstod vilket monster han skapade när han inrättade FRP. En viktig förutsättning för ett framgångsrikt finanspolitiskt råd är att det politiskt upplevs fylla ett behov.

Efter Hassler presentation gav Kimmo Sasi, ordförande för riksdagens finansutskott och Juhana Vartiainen, överdirektör vid Statens Ekonomiska Forskningscentral (VATT) sina synpunkter på finländsk finanspolitik och diskuterade det nyinrättade finanspolitiska rådet i Finland. Koreferenterna framhöll att det inrättade finanspolitiska rådets roll bör vara att på lång sikt förbättra den finanspolitiska debatten. Ett viktigt uppdrag för rådet är även att ge råd åt regeringen angående rambudgeten varje år i mars. Ytterligare punkter som Sasi och Vartiainen framhöll vara att lyfta upp den avvägning som måste göras och belysa denna i debatten. Rådets egen budget togs även kort upp av Vartiainen. Jämfört med Frankensteins monsters årliga budget på ca 9 mkr så framstår det finländska finanspolitikiska råd som ett Fattigmansråd men en årlig budget på 30 000 euro.

90 personer deltog i årsmötet.